Historien om vad som blev Dömle Herrgård

För 10 000 år sedan rådde istid och ett 2 km tjockt istäcke täckte Skandinavien. Isen drog sig tillbaka, men dess tyngd hade pressat ner jordskorpan. Så småningom återstod det mäktiga innanhavet Storvänern. Visten var en Vänervik och så sent som 3 500 fKr låg Klarälvens mynning vid Deje. Fynd av stenyxor i dessa trakter gör att området sannolikt började befolkas vid denna tid – den yngre stenåldern.

Vi får gå till 1400-talet för att finna skriftlig dokumentation över bygden. Gården Småris, öster om Smårissjön, ägdes av Sigge Trut. Han gav gården i morgongåva till Katarina Bengtsdotter från Torp i Närke. Efter mannens död donerade hon gården till Riseberga kloster år 1456. Gåvobrevet finns bevarat. Vid reformationen drog Gustav Vasa in Småris till kronan.

Namnet Dömle tolkas av prof E Norén komma från läget vid Dömleälvens dalgång. På mornar och kvällar kan dimman stiga från älven. Adj dimbal i fornsvenskan betyder dimmig och tidigt omnämns gården som Dimla eller Dymla. Från 1600-talet har områdets kallats Dömle.

Brukstiden
1630-talet anlades hammare vid älven. Det vanliga vid den tiden var att borgare från Karlstad anlade Hammare. Ett undantag var Dömle Övre Hammare, som anlades av Kyrkoherden i pastoratet, Mäster Sven i Kil. Han ägde även stora kolskogar.

När Övre Dömle stängde sina dammluckor fick Nedre Hammaren inget vatten. Övre Hammaren hade ju hela Visten som damm och det dröjde innan dess vatten steg så vattnet rann över luckorna. Ägaren till nedre hammaren vände sig till Tinget för att få en uppgörelse till stånd, men tydligen inte helt till belåtenhet – det står antecknat i protokollet att: ”Sakfälltes Jöns Gudmunsson för swordom till tre marker”.

Det går att utläsa att det var osämja mellan ägarna till övre och nedre Hammaren. När ägaren till Nedre Hammaren skulle ha kol från skogarna norröver passade Sigward Mattsson (ÖH) på. Han stämde Bengt Hansson (NH) till Tinget för att:
1. Ha huggit fyra milor på Fölby skog.
2, Fört samma ved över gärdet på Wik.
3. Låtit sin pojke lägga ner ledet (vid gärdesgården) utan lov.
4. Tagit Sigvards ankare vid Edet utan lov.
5. Skurit några tolfter bräder olovandes på Sigvards såg.
Härpå svarade Bengt Hansson att nedre bruket hade rätt till skogen, som var oskiftad, samt att han endast kört på den gamla vintervägen, som Sigvard brutit upp till åker, eftersom han inte hade någon annan väg för virket – såvida han inte flottade det genom Sigvards damm.

År 1744 fick övre och nedre bruken gemensam ägare, genom arvskiften och köp.

Grevens tid
Dömle, med Hammarna, ägdes nu av greve Carl Gustaf Löwenhielm. Han ägde Svartåhyttan och stora skogar, så han var försörjd med råvara. Största problemet för hammarpatronerna var att få körare, men Löwenhielm visste på råd. Under de svåra åren 1748-49 köpte han inte mindre än 44 bondgårdar. En del lades under Apertin, andra under Dömle. I arrendekontrakten inskrevs:
”…. Förutom nämnda kiörslor skall åboernas skyldighet vara at giöre mina tackjärnskiörslor…. Ocjh tillåter jag ingen av dema vid 5 dalers Wite för warje lass til en annan främmande hammare giöra tackjärnskiörslor, innan jag till mine hammare fått fullt förråd.”

En påminnelse att ägaren till Dömle var en mäktig man fås i ett brev från en bekymrad fader, som önskar att greven och riksrådet Löwenhielm lägger ett gott ord för sonen hos kungl Majt inför en prästtillsättning.

På 1800-talet kom Dömles kanske mest framgångsrika tid. Då fanns, förutom de två hammarna, även såg, kvarn och mejeri på gården.

Tjänstefolket var 2 ladugårdspigor, 2 kammarpigor, 1 köksa som lagade mat åt folket, 1 jungfru som lagade mat åt herrskapet, mamsell Düring (medlem i familjen), trädgårdsmästare, stalldräng, ladugårdsdräng och kusk.

Förvandlingen till herrgård
År 1853 köpte C.E. Andersson Dömle med tillhörande bruk och jordegendomar. Han var av enkel börd, klockarson, och gift med Elisabeth Charlotte Maule, av skotsk adlig släkt men utan förmögenhet.

Den gamla envånings huvudbyggnaden från 1700- talet blev för liten, revs och flyttades till västra sidan älven och fick namnet Västerås. I stället uppfördes 1864 den nuvarande ståtliga herrgårdsbyggnaden.

Antalet kor var 80-100 st.

Patron Andersson ville att folket skulle trivas och därför gjorde han herrgårdsparken till en ”folkpark”, dit alla hade tillträde. Han byggde både karusell och slänggungor. Ungdomar strömmade dit i stora skaror, även från angränsande socknar. Ibland kom de även i båt över Smårissjön, med spelemän i följe. Bråk tillhörde sällsyntheterna.

När en gång en främmande förvånade sig över att Patron Andersson ville ha sånt stoj omkring sig svarade han:
”När de stojar som mest sover jag som bäst, ty då fruktar jag varken tjuv eller brand.”

Ägarbyten det senaste seklet
År 1917 köpte grosshandlaren Axel Runestam gården, som efter Patron Anderssons död 1896 hade splittrats up på Uddeholm mfl.

Karlstad stift köpte gården år 1946.

År 2004 övergick herrgården i privat ägo och sedan dess har fastigheten och parkområdet mer eller mindre genomgått en totalrenovering.

C.E. Andersson. Fru Augusta Andersson (född Maule)